Våga säga nej

Jag gillar inte mellandags-rean. När jag tänker efter så gillar jag nog inte någon rea överhuvudtaget. Jag tror faktiskt inte att jag gillar att gå i butiker ens när de inte har någon rea, i synnerhet inte i butiker som säljer kläder eller affärer med annat meningslöst skit som konsumtionssamhället vill att jag ska köpa (misstolka mig inte, jag har inget emot konsumtionssamhället, så länge jag slipper konsumera och kan tjäna pengar på svaga själars sms-lån). Att handla en massa skit är ett onödigt ont som jag försöker undvika så gott det bara går, men ibland måste man vika ner sig till förmån för högre makter.

Saken är den att jag fick ett par skor i julklapp. Ett par som är i princip likadana som par jag haft tidigare. Mina föräldrar känner mig och vet att jag inte ser någon mening med att byta ett vinnande koncept. Mina nya skor var hela och fina, men tyvärr ett nummer för små. Mina nya fötter är tydligen ett nummer större än de gamla slitna fötter jag hade för två år sedan.

Intet ont anande ger jag mig ut för att byta dessa skor till ett par som inte trycker ihop mina tår till en krokig spets. Snabbt gjort, tänkte jag när jag satte mig i bilen. Jag hade målfokus. Snabbt in, byta skor, snabbt ut.

Vad jag inte räknade med var att ett gäng pilgrimer från när och fjärran hade bestämt sig för att vallfärda till Nova Lund just denna gråa dag i december. Dessa lyckosökare kan ha ett vackert yttre och är säkerligen en turistattraktion i klass med Hajj, men inuti döljer sig en mörk kraft. Likt asätande gamar kastar de sig över gammalt kadaver från det gångna årets kollektion, i hopp om att hitta något ätbart. Av någon anledning är det till största delen kvinnor och barn som är ute och går över lik för att få tag på ett linne i rätt storlek. Var finns alla män? På jobbet?

Frustrationen gör sig märkbar och smittar av sig på mig. En liten pojke skriker så att han blir alldeles röd i ansiktet, hans mamma lämnar uttryckslöst över honom till pojkens pappa (eller någon annan manlig gestalt i kärnfamiljen) varpå pappan utbrister, "Nu ska vi köpa leksaker på BR!". Pojken skiner upp och man kan se hur hans förmåga till logiskt tänkande, hans förståelse för sina grundläggande behov och hans kärlek till sin mor plötsligt skuggas av ett habegär utan dess like. Ingenting annat spelar längre någon roll. BR är hans bröd och det är pappan som föder honom. Jag muttrar något om "jävla kukunge, dra åt helvete" och föreställer mig pappans min om mamman hade sparkat ungen i huvudet istället för att skicka honom till pappa BR.

Tanken ger mig kraft att fortsätta genom folkmassorna till den åtrovärda skobutiken. En tjej i 25-årsåldern får ett par billiga, fula, stövlar av sin pojkvän och ler falskt. Killen krystar fram ett halv-genuint leende och tänker väl att det kunde varit värre än 349:-. Ett gäng killar med backslick och fräna parfymer går snabbt igenom sortimentet och konstaterar att de inte heller detta år hade tagit fram några nya fräscha modeller till mellandagsrean.

Några skor blev det naturligtvis inte för min egen del. Storlek 45 var alltför mycket att begära en dag som denna. Istället fick jag pengarna insatta på mitt konto. Några skor lär det inte bli på denna sidan nyår. Min egen frustration tog över, men till skillnad från retarderade idioter på jakt efter bra klipp (tjäna pengar?) har jag kraft nog att säga nej.

Jag kommer hem utan skor och somnar lätt salongsberusad efter att ha druckit ett glas (som blev två flaskor) vin framför tvn. Jag trivs med min tillvaro och hoppas att lycksökarna någon gång finner sin lycka, även om jag tvivlar starkt på det. Iallafall inte på den här sidan nyår.

Nyttonazisterna

Senaste månaderna har vi konsumenter överösts med information och reklam för ”hälsosammare mat” med mindre fett, salt och socker och där allt möjligt tycks innehålla fullkorn. Vi lever i en tid då nyttonazisterna har makten. Det är till och med så illa att det idag i många fall är svårt att hitta det normala och ”ohälsosamma”. Jag var till exempel på Ica häromdagen och letade efter god yoghurt, men i hyllan fanns inget annat än lätt och lättsockrad yoghurt, jag vill ha en fet och god yoghurt. Inte smaksatt vatten. ”Ska det va’ så?”

Det finns en poäng i att äta hälsosammare, absolut, men det finns väl gränser. Dessutom är det inte hela Sveriges befolkning som lider av fetma eller liknande besvär, det finns de som med gott samvete kan sätta i sig yoghurt med normal fetthalt. Och som dessutom vill göra det!

I ren protest tycker jag att vi fett- och sockerälskande människor fortsättningsvis på offentliga platser endast ska äta nyttiga snacks som morötter och gurka och som innan intag doppas i majonnäs. Och ingen lättmajonnäs, vi vill ha den vanliga goda med 80% fetthalt.
Människorna behöver se och uppleva alternativ till allt nyttigt vi ser på teve och utsätts för i mataffären. Medelsvensson mår inte fysiskt sämre av att sätta i sig vanlig yoghurt istället för lätt och lättsockrad. Men vi måste stå upp för den rätten innan yoghurten försvinner från butikshyllorna.

De svenska nyttonazisterna behöver en motpart. En röst som talar för alla de som inte vill äta lätt och lättsockrat eller ha fullkornsbotten på pizzan. Folk som Anna Skipper och Blossom Tainton borde inte få stå oemotsagda varje kväll i teve. Vi behöver en alternativ röst innan det är för sent. Men vem?

Hittils har Delicato gjort ett mycket bra jobb. Hoppas de fortsätter, även om dammsugare inte är i närheten av att vara lika gott som fet yoghurt eller majonnäs på mackan.

Tokiga tyskar och tokbjörnbarnvisor

Berlins zoo lyckades för ett par veckor sedan sätta en liten undernärd isbjörn till världen. Björnen gavs namnet Knut och var den första björnen på 30 år att födas i Berlin. Visserligen hade Knut också två syskon men dessa båda dog redan några dagar efter förlossningen så på något sätt har de undgått att räknas för att slå det rekordet. Kontrollanterna från Guinness hade säkerligen haft synpunkter. Det är dessutom extra beklämmande att det gått så lång tid eftersom björnen pryder Berlins stadsvapen och ska tjäna som invånarnas symbol och beskyddare.

Till råge på allt var även den nyfödda björnen defekt på en rad vis och fick därför leva i någon respiratorliknande anordning i ett antal dagar men nyligen har han alltså släppts ut i hagen för allmän beskådning. Och gissa om intresset är stort efter 30 års väntan.

Media från hela världen har flockats runt hagen i flera dagar för att basunera ut budskapet om isbjörnens förehavanden - som huvudsakligen består i att äta, gå på toaletten (alternativt förargelseväckande beteende) och bada.
Dessutom har flera driftiga snubbar passat på att dra igång och sälja diverse attiraljer som stickers, kramdjur och nyckelringar. Senast i raden är att en tysk låtskrivare skrev en barnvisa om Knut och lät sin nioåriga kusin sjunga in den. Man la ut den på nätet och snart hade närmare 100 000 besökare lyssnat på låten.

Ibland undrar man om folk inte kommer undan lite för lätt när man slår mynt av andra människors idioti. Inn.se vill egentligen inte direkt promota låten men man måste ge upphovsmakarna några poäng för att man faktiskt tjänar pengar på den.
För övrigt kan vi konstatera att J.S. Bach tveklöst kommer att vända sig i graven flera gånger om när han om ett par veckor nås av nyheten att kompositören bakom "Knut der kleine Eisbär" är den mest välrenommerade av Tysklands alla kompositörer genom tiderna. Just you wait.

Se, lyssna (och njut?):

Notera också att även SVT lyckats få upp detta mästerverk på sin site, http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=796299.

Elaka kvinnor

I föregående inlägg (om vår vän Mr Mugabe) ställer Boris en (retorisk?) fråga. "Har det funnits någon kvinnlig diktator?". Denna intressanta frågeställning tänkte jag ta mig an i en liten utläggning. Vi i BLAKS poängterar att vi står för jämlikhet mellan könen (dock inte nödvändigtvis inom könen) och att eventuella avvikelser från detta är olyckliga tillfälligheter.

Först och främst måste vi identifiera ordet "diktator". Vilka kriterier måste man uppfylla för att få kalla sig själv diktator och vem är det egentligen som avgör? Det finns ju demokratiska ledare med diktatoriska tendenser, och mysiga diktatorer med (begränsade) demokratiska värderingar. Vi kan nog alla vara överens om att Idi Amin var en diktator, han fick makten genom att manipulera ett desperat folk och behöll den genom att ha ihjäl en hel del ugandier. Samtidigt kan vi nog konstatera att Berlusconi i Italien inte var någon diktator, trots att han har lite diktatoriska tendenser. Men hur gör man när ledare hamnar i gråzonen? Var Hitler en diktator? Fidel Castro? Göran Persson? De har alla gjort sitt folk mycket ont, men frågan är om de kvalificerar in för att bli kallade diktatorer?

/../ politisk ledare som stödd på speciella maktmedel härskar utan inskränkningar och
utan att lämna något inflytande till folket

Nationalencyclopedins definition är tydlig, men ändå otydlig. Låt säga att vi har en ledare som inte är vald av folket men som ger folket möjlighet att påverka en stor del av hans beslut?

Några kända kvinnliga diktatorer kan jag inte påminna mig om att jag har stött på. För att hitta kvinnliga diktatorer måste vi därför granska några kvinnliga ledare. Det finns otaliga exempel på hur kvinnliga ledare förtryckt sitt folk, men i de allra flesta fall slutar historien med att hon blir avsatt enligt de demokratiska regler som landet hade redan innan hon kom till makten. I mina ögon kan man inte bli kallad diktator om man blir demokratiskt vald, beter sig illa och därför blir avsatt, allt enligt demokratins principer.

Exempel på denna typ av ledare är Sirimavo Bandaranaike (förföljde Tamiler på Sri Lanka men dömdes senare till sju års politikförbud (!) för att ha missbrukat sin makt), Golda Meir ("There are no Palestinians", Israelisk ledare som gick ut hårt mot palestinier men som var folkvald i sitt eget land) och Margret Thatcher (det går inte att förneka att hon hade diktatoriska tendenser, men någon diktator var hon definitivt inte).

Indira Ghandi är ett namn som dyker upp i mitt huvud. Hon är först och främst ihågkommen som den kvinna som inledde den väpnade kampen mot Sikh-separatister i 70-talets Indien. Under sin tid som folkvald lyckades hon dessutom genomföra Indiens första kärnvapentest. Indira Ghandi var kanske ingen diktator i ordets rätta bemärkelse. Hon var grym, men folkvald. Problemet var att när hon fick order om att avgå (efter att ha drivit Indiens ekonomi i botten och funnits skyldig till valfusk) utlyste hon undantagstillstånd och fortsatte styra Indien med grymma metoder. Politiska motståndare fängslades, mänskliga rättigheter åsidosattes och tidningarna fick utstå en långtgående censur. Samtidigt styrde Indira Ghandis äldsta son, Sanjay, Indien som om det vore hans egna lekplats. Bland annat introducerade han tvångssterilisering i ett försök att hejda landets befolkningstillväxt. 1984 skjöts hon till döds av sina Sikhiska livvakter.

Faktum är att det är svårt att hitta några andra kandidater i modern tid. I 1500-talets Ungern torterade drottningen Elizabeth Bathory unga kvinnor för njutnings skull. Isabella, drottning av Spanien, förföljde judar och zigenare på 1400-talet och Elizabeth I var kanske inte Guds bästa barn, men i modern tid är det tomt.

En enda kvinnlig diktator lyckades jag få fram. Det måste finnas fler. Tips på kvinnliga diktatorer, eller kanske demokratiskt valda kvinnor med diktatoriska tendenser, mottages gärna (Gudrun Schyman är under utredning, tack för tipset "Hairy Duck")!

Tidningen "Parade" listar varje år världens tio värsta diktatorer. På årets lista fanns inga kvinnor med. Det känns som att det krävs en djupare undersökning i den här frågan.

Länk till artikeln i Parade

"My name is Baldrick, Sire"

"And I have a cunning plan m'Lord. Yes, a plan so cunning you could put a tail on it and call it a weasel."
- Baldrick

Det trodde jag i alla fall i morse när jag vaknade med förhoppningar om att göra uttrycket Porch monkey orasitiskt. Men föga överaskande föll det inte helt väl ut. Jag trodde faktiskt på ett större genomslag men hittills har jag huvudsakligen mötts av skepsis.

Faktum är att jag istället förefaller ha öppnat Pandoras Box. Som om historien inte varnat oss för det genom åren. Först grekerna, Shakespeare och sen Blackadder himself:



Sod off!

Men kom ihåg: "The Germans are such a cruel and inhuman race, they have no word for fluffy!"

It's ok, I'm taking it back

Shoo len, jag vaknade helt kickad i morse beredd på att skåda ett metertjockt snötäcke över Kalmar tätort. Tji fick jag, gladeligen, och SMHI, igen.

Nelson Muntz goes: Ha Ha!

Men av utebliven kyla kom jag istället osökt att tänka på uttrycket "porch monkey".*
I förra årets bästa film, "Clerks II" (enligt Erik Sundberg Movie Awards), signerad Kevin Smith, mannen bakom flera av världens skönaste one-liners och grymmaste karaktärer försöker man ta tillbaka uttrycket genom att göra det orasistiskt.

Not to self: sjukt lång och skum mening a'la Fredrik Thorstensson. Respekt.

I alla fall, min tanke denna snöfria tillika välsignade morgon var att vi skulle vidga porch monkey tanken och göra alla tänkabara (och otänkbara) idag rasitiska uttryck orasistiska! Tanken är lika enkel som genial - way to go Randall - vi ska helt enkelt ta tillbaka uttrycken genom att använda dem så mycket att det rasitiska i dem klingar av!

Det kommer fungera om alla bara lägger manken till, history proves us right on that one. Se bara på alla svenska svordomar som försvunnit eller blivit socialt accepterade. Inte minst på senare år. Vi har fått låna in nya utrikiska ord för att kunna ge uttryck för våra svåraste känslor.
Ord som fan, helvete, djälvar, hora och liknande finns snart bara i Bibeln. Idag kör vi mest på utrikiska, typ fuckface, pussy och shit.

En sak bör dock uppmärksammas, det är farligt att försöka ta tillbaka de rasitiska uttrycken, man lätt missförstås. Det vet inte minst alla vi som sett "Clerks II". Så, tills vi kommit en bit på vägen - proceed with caution.

Men nevertheless, porch monkey for the win!

*För er obildade som funderar över ordets ursprung finns som vanligt en uppsjö halvbra förklaringar i Urban Dictionary. Checka där och låt oss andra gå vidare.

Låt dem tugga!

Läste nyss en artikel i Sydsvenskan om hur två svenskar och en norrman blivit gripna i Malmö för att ha försökt smuggla in 192 kg Khat. Polisen är naturligtvis stolta över att de lyckats ta fast dessa tungt kriminella individer som hade för avsikt att förse folk med dödsdroger.

I västvärlden är alkohol och nikotin våra "drugs of choice". Vi dricker som svampar och förstör ofta både hälsa, hem och psyke enbart som en följd av den otäcka drogen. Nikotinet skadar inte mer än en kopp kaffe, men vi väljer att inta det genom att dra in en tjock rök innehållandes en massa tjära och andra hemskheter. Detta är helt accepterat. Inget konstigt alls. Vi väljer berusning före hälsa. Vi gör ett, mer eller mindre, aktivt val och dricker oss berusade i tid och otid.

Vad vi inte vill förstå är att det i andra delar av världen finns andra berusningsmedel som nyttjas ungefär på samma sätt som vår alkohol. Särskilt tydligt är det på Afrikas horn där drogen Khat tuggas flitigt av befolkningen. Användandet av Khat är en tusenårig tradition, på många ställen nyttjades den tidigare än kaffet. Drogen måste tuggas senast 48 timmar efter skörden och ger en mild euforisk och uppiggande effekt. Den används ungefär på samma sätt som vi (de flesta av oss) dricker alkohol, tillsammans med vänner och bekanta. Man samlas, tuggar Khat, pratar och diskuterar.

Naturligtvis finns det baksidor med nyttjandet av Khat, men att de skulle vara större än baksidorna med alkohol finns det få belägg för. Trots detta har vi i väst (med England och Holland som undantag, där är Khat lagligt) bestämt att när de kommer till våra länder ska de börja nyttja våra droger och förkasta sina egna. Detta leder till smuggling och kriminalisering av tusentals somalier, etiopier och eritreaner som redan tidigare har en kämpig situation. Jag har rätt att sätta mig hemma hos en kompis och hälla i mig en flaska whiskey, varför skulle inte en somalier få tugga Khat tillsammans med sin bror?

Länk till sida med mer information om Khat

Vinterkräksjukan

Även om sommaren har dröjt sig kvar väldigt, väldigt länge i år kan man nog konstatera att den snart mer eller mindre har tagit slut. Visst, det kan komma enstaka dagar då man kan klä av sig naken och springa runt i naturen som en nybonad räv men några längre perioder av nudistvänligt väder kan vi nog inte förvänta oss. Sorgligt tycker vissa, helt OK enligt andra, men oavsett vilken inställning man har till livet kan vi nog alla vara överens om att vi står inför den mörkare delen av den ständigt rullande klimatcykeln.

Mörker är inte nödvändigtvis något negativt, det finns många som uppskattar mörkrets märkliga krafter. Darth Vader, bara för att nämna någon. Det finns även en ansenlig mängd människor som trivs i det skandinaviska vintermörkret, tjocka killar med glasögon och underliga kläder är överrepresenterade i denna kategori. Till detta bör tilläggas alla de ting man ägna sig åt endast när det är mörkt ute, exempelvis mörkerorientering, astronomiska experiment, rån och våldtäkt, observationer av nattfjärilar osv. osv..

Nattfjärilar ja.. Dessa underbara små varelser som letar sig in på toaletten och flaxar dig i ansiktet när du läser ett gammalt nummer av "Illustrerad Vetenskap". Det är märkligt att ett nattdjur söker sig till ljuskällor. Lite motsägelsefullt eller vadå? Det finaste med nattfjärilar är ju visserligen att de stendör framåt hösten när temperaturen börjar sjunka. Då slipper man flaxa med armarna och kan läsa om de senaste tekniska framstegen inom gentekniken ifred.

Att de flesta insekter kolarvippen när det blir kallt ute är kanske inte direkt någon nyhet. Många däggdjur går i ide, fåglarna flyttar söderut och kvar är de djur med en kraftig kroppsbehåring, de djur som klarar av att hantera kylan. Alla de djur som finns kvar när medeltemperaturen ligger på 1°C (och nu snackar vi Skåneland) är gjorda för att klara av ett sådant klimat, alla utom människan.

Det kvittar hur mycket jag försöker, mitt hår på kroppen vägrar växa så mycket att det skyddar mig från väder och vind. Trots att jag smort in benen med ister från de finaste danska korvar så blir mitt hår inte mer än nån enstaka centimeter långt, och växer alldeles för glest för att kunna ge något bestående skydd. Det finns naturligtvis områden på kroppen där kroppsbehåringen är tillräcklig för att hålla ute kyla, men dessa områden är förhållandevis begränsade och inte alls i proportion till vad som krävs.

Istället tvingas vi människor ta på oss tjocka vinterkläder, ofta tillverkade av andra djur (eller ja, ofta tillverkade av kinesiska barnarbetare vilka använder andra djurs kroppsbehåring). Ett alternativ hade kunnat vara att smörja in hela kroppen med späck, men det hade resulterat i en ganska kladdig och smörig tillvaro. I dessa tjocka kläder trotsar vi kylan och ger oss ut på olika vinteraktiviteter, särskilt de riktigt kyliga dagarna då det alldeles uppenbart inte är meningen att något levande väsen ska befinna sig utomhus. Under dessa dagar då alla vettiga djur ligger och trycker i ett gryt någonstans under en gran, ger vi oss ut på dammarna och sklittar runt iförda två metallskenor under fötterna, vandrar i en stor cirkel genom knädjup snö eller (om man är ett par år yngre) kastar snö på varandra. KASTA SNÖ?

Det är ingen hemlighet att mörkret påverkar många människor negativt. Detta i kombination med extrem kyla gör att folk blir deppiga och, under vissa perioder, tappar livsgnistan. Istället för att inse att det inte är meningen att man ska bo på dessa breddgrader visar människan prov på sin enorma uppfinningsrikedom och skapar faktorer som är tänkta att förhöja livskvalitén.

Den berömda julmys-faktorn är en av dessa. Just när det är som mörkast börjar vi tända ljus, pilla in små luktegottfrön i apelsiner och bygger autentiska kopior av barnmorskemottagninen där Jesus (huvudpersonen i bibeln) föddes. Allt för att uthärda mörkret och kylan.

Problemet är att dessa åtgärder inte bara för gott med sig. Kända biverkningar såsom julstress-faktorn, fryscykellås-faktorn och bilenstartarinte-faktorn rör runt i huvudet på även den mest förberedde mörkertrotsare. Särskilt julstress-faktorn skördar årligen tiotusentals offer och allt är mörkrets fel!

Utan de livsbevarande åtgärderna (tack Gud för luktegottfrön!) hade vi människor aldrig kunnat leva under dessa förhållanden. Det är inte med mycket marginal, men det går. Samhället fortsätter att rulla på även under de mörka månaderna. Ett visst bortfall får man räkna med, men i det stora hela klarar människan av att överleva även under extrema förhållanden, hårlösheten till trots.

Vad kan man då göra för att förbättra tillvaron för de 28 miljoner skandinaver som lever i plågor sex månader om året? Personligen har jag funderat på om inte växthuseffekten är en bra lösning. Låt medeltemperaturen stiga ett par grader så blir det roligare för alla. Att Danmark och stora delar av Norge och Sverige hamnar under vatten är smällar man får ta. En annan lösning är att glasa in lämpliga områden och skapa ett jättestort växthus i plexiglas. Då hade det minsann blivit hett!

Den enda realistiska lösningen, såsom jag ser det, är att tvångsförflytta alla skandinaver till sydligare breddgrader. Det är inte meningen att man ska bo här uppe. Det är inte meningen att man ska behöva brodera jultomtar och öppna luckor på två ihoplimmade pappersark för att man ska klara av ett normalt liv. Vad händer när tråden tar slut? Vad händer när huskatten välter ner krubban på golvet och knäcker Josefs huvud mellan sina klor? Och vad gör man om mössen ätit upp alla juldukarna som legat på vinden sen förra året? Människors tillvaro ska inte få hänga på en så skör tråd. Jag kräver omedelbar tvångsförflyttning! För allas bästa!

Leverpastej med sylt

Det här med matlagning har aldrig varit riktigt min grej. Det finns många saker jag behärskar, men matlagning har alltid legat utanför mitt kompetensområde. På gott (hah..) och ont.

Det finns onekligen fördelar med att vara en matlagningsinvalid. Den mest självklara är att man ofta befrias från sysslor som innebär förädling av råvaror i köket. På sin höjd kan man få vara med och skära grönsaker eller röra om i såsen. Kanske sleva upp glass någon gång på kvällen, eller på manligt vis öppna en flaska vin när det är dags att äta. Man slipper att slita och stå i, kan luta sig tillbaka och njuta av det som serveras. Man förlorar visserligen sitt mandat för att klaga på det som är lagat, men det kan man stå ut med (särskilt då de flesta i min omgivning lagar mat som mer än väl tillfredsställer mina behov). Det finns helt enkelt ingen anledning att klaga.

Trots att jag inte är någon hejare på matlagning finns det dock saker som jag klarar av, men dessa kunskaper får sällan utrymme när man är någon annans lakej. Jag kan mer än att skära en paprika och blanda ris och vatten enligt "receptet" på paketet, kanske inte så mycket mer men ändå. Exempel på mat jag klarar av att laga är pommes frites, nudlar, köttbit som inte behöver vara genomstekt, färdig wokröra, pytt-i-panna osv. Problemen kommer när dessa maträtter inte kan tillfredsställa det kulinariska behov som finns i min omgivning.

Personligen klarar jag mig bra på de kunskaper som jag trots allt har. Jag nöjer mig bra med att äta wokröra med lite påläggssalami på och en macka vid sidan om. Det är inte alla som gör det.

Problemen med att vara en matlagningsinvalid börjar uppenbara sig när man har två munnar att mätta. Varma mackor med leverpastej och sylt (ja, blandat) tillfredsställer inte den mage som är van vid (i mina ögon sett) kulinariska mästerverk. Jag har försökt, både genom att försöka övertyga folk i min närhet om att mina kombinationer är ett fullgott alternativ till den allmänt godtagna matlagningsprincipen (blanda inte saker bara för att de är goda var för sig; trams!) och genom att försöka utveckla mina kunskaper och laga mer "avancerad" mat. Problemet är att det inte finns något riktigt bra sätt att utvecklas till en mästerkock.

Jag har inget sinne för vad som passar bra ihop (då det, i mina ögon, inte finns något som passar dåligt ihop). Därför krävs det att jag använder olika recept för att kunna klura ut vad som ska i det jag lagar. När det gäller enklare rätter kan det gå bra, men alltför ofta uppenbarar sig mina brister redan i ett tidigt stadie. Recepten ligger helt enkelt ofta på en mycket högre nivå än vad jag klarar av. Jag förstår inte riktigt vad det är som ska göras och framförallt inte hur jag ska göra det.

Jag efterlyser härmed enkla, idiotsäkra, recept som tydligt beskriver vad det är man ska göra, när man ska göra det och hur man ska göra det! Det är viktigt att recepten inte lämnar några luckor eller något utrymme för egna tolkningar eller valmöjligheter. I utbyte kommer jag regelbundet att tipsa om mina matlagningstips, allt för att ge en ny dimension till den klassiska matlagningen.

SSU Lomma + Betong = Sant

SSU är roliga. De bjuder ofta på storslagen humor när de presenterar sina idéer och åsikter (även om en otrevlig bitterhet har genomsyrat tokvänstern sedan en vecka tillbaka) och SSU Lomma är inget undantag.

På deras hemsida finns både det ena och det andra värt att skratta åt. I "Skånehymnen" som finns för nedladdning på hemsidan sjunger man "Betong, Tillväxt, Administration", något som verkligen bekräftar de fördomar man har om SSU. Ett gäng bakåtsträvande ungdomar med ett brinnande engagemang när det gäller att sätta käppar i hjulen för de arma stackare som försöker förbättra och se möjligheter. Är det inte dags att inse att tiden med grå, sprucken betong är förbi och att överdriven administration hämmar tillväxten?

SSU Lomma vill ge folk intrycket av att de är socialister. Socialist är man nämligen om man sjunger internationalen och läser häftiga böcker om mördare.

Det är något märkligt med SSU. Någon form av försvar av den misär man själva, tillsammans med moderpartiet, har skapat. Något som berättigar deras generella motstånd mot allting som innebär en förändring. Socialdemokraterna har skapat ett Sverige som fungerar lite halvdant och detta Sverige vill SSU till varje pris bevara. Socialdemokraterna försöker anpassa sin politik så att den fungerar i ett modernt samhälle men SSU vill som sagt vara betongsocialister och då anpassar man sig inte!

SSU Lomma befinner sig naturligtvis i en lite annan situation då man bedriver sin verksamhet i en kommun med borgerligt styre. Därför vill man i Lomma helt enkelt förändra till det sämre och få till en kommun som fungerar lite halvdant, precis som resten av Sverige. Bra tänkt!

Detta inlägg saknar all form av saklighet och relevans. Det är jag mycket väl medveten om. Det är ett egentligen en bra början på en smutskastningskampanj av SSU Lomma. Problemet är väl att man, trots sina 112 medlemmar, inte presterar något som jag kan kasta smuts på. Jag ber att få återkomma i ärendet. Klagomål kan sättas upp på de elskåp runt om i kommunen där SSU redan har förslummat omgivningen med sina affischer (som dessutom satts upp ovanpå våra budskap).

Janne G

Att blogga är skit och oengagerande. Typ. Det tycker åtminstone Sveriges mest kända politiska fängelsekund, Jan Guillou. Uttalandet gjordes ganska nyligen i en intervju som senare sändes i nyheterna på TV och sedan dess har jag med spänning följt denna tråden på Flasbacks forum.
Det ska också tillägas att jag aldrig har gillat Jan Guillou, det spelar ingen roll hur viktig journalistik han bedrivit eller hur häftig och kunnig han verkar på TV. Han är skit. Och den intervju varifrån uttalandet om bloggarna är hämtat, vilken också kan läsas här, visar på ett alldeles ypperligt sätt varför jag tycker så.

Jan Guillou må vara en smart och driftig person, men han framstår för mig som en arrogant, högfärdig och osympatisk människa. En sådan människa som man helst inte vill lyssna på eller ännu mindre titta på, men så ofta som denna mannen exponeras i media har det blivit ett problem för mig och många andra. Enda gången jag tycker det är roligt att lyssna på Janne när han säger dumma saker och gör bort sig, som i fallet med bloggarna.
Nu har jag natruligtvis inte träffat Jan Guillou, på gott och ont, och är kanske inte helt rätt man att göra några antaganden om hans personlighet. Men det skiter jag i. Den sortens texter jag skriver här på internet, i denna form, betyder ingenting. Det är luft. Så vad gör väl det om jag spyr lite galla här?

Jag tycker dock fortfarande att påståendet om att bloggar är av ondo eller är utan betydelse är konstigt. Det borde vara det finaste som kan excistera i en demokratisk rättsstat. Alla får sig en egen port att spika upp sina teser på, en chans att göra sin röst hörd, eller läst, av vem som helst, när som helst. Naturligtvis är inte alla bloggar av intresse för alla, men är allas åsikter på TV av intresse för foklet hemma i soffan? Knappast.
Att blogga må vara en egendomlig sysselsättning och slöseri med tid i Jan Guillou, men saknar betydelse gör dem knappast.

Jag tycker så här, Jan Guillou borde slänga sina åsikter i Sverkers röda tunna eller starta en blogg för att basunera ut sina åsikter, det är uppenbarligen samma sak.
Sluta ta upp dyrbar sändningstid och plats i tidningarna. Jag orkar inte mer!

Unga Konservativa Moderater

Efter ett anonymt tips till redaktionen här på BLAKS fick jag upp ögonen för Unga Konservativa Moderater en intresseorganisation inom MUF som vill påverka partiet i en mer konservativ riktning (iof behöver MUF en kursändring men dessa herrar verkar vara fel personer att stå för kursändringen).

Ett snabbt besök på deras hemsida besannade mina värsta farhågor, betraktar man bilderna på deras såkallade riksråd (bara namnet kan man ju få rysningar av) blir man snabbt övertygad att detta är en samling lillgamla personer som blev arga på sina föräldrar då de förvärrade inflationen genom att trolla fram en krona bakom örat.

Vid en djupare granskning av hemsidans innehåll blev jag än mer förbryllad då de nyligen av imageskäl bytt namn från blått värn vilket i kombination med att de skriver om att de sjunger fosterlandsånger ur ett sånghäfte från 1943 på sitt årsmöte borde placera dem på den bruna delen av färgskalan snarare än den blåa. Detta står i stark kontrast till de personer som porträtteras på hemsidan vilka snarare är rojalistiska gymnasieungdomar med fruktansvärd klädsmak och en förkärlek till starka politiker (hur fan kan man kombinera Napoleon, Margret Thatcher, Ronald Reagan och Silvio Berlusconi inom samma parti?).

Vill du få dig ett gott skratt så rekommenderar jag deras hemsida varmt, läs gärna artikeln om när de besöker Greve Magnus Stenbock den är mycket läsvärd.

Lika som bär?

Länk till UK Moderaternas hemsida

Att röka pipa...

Jag gillar att experimentera och testa nya saker. Jag söker hela tiden inspiration för att utforska nya vägar till livsnjutning. Det är ganska stimulerande, även om det ibland kan gå till överdrift.

Efter att ha läst en lång tråd på forumet Flashback fick jag plötsligt upp ögonen för det här med piprökning. Det lät som en sysselsättning som skulle kunna passa mig som handen i handsken. Istället för att dra i sig mögiga ciggaretter när man sitter på balkongen och filosoferar (läs: försöker se in hos grannarna på andra sidan vägen och tittar ner på alla cyklister som far fram och tillbaka på trottoaren) är ju piprökning ett alldeles utomordentligt bra alternativ. Jag röker inte ciggaretter för att jag egentligen vill eller behöver nikotinet, utan snarare för att jag vill ha något att göra. Piprökning kräver lite förberedelse, varar längre och enligt de piprökare på Flashback som verkade ha alla hönsen hemma skulle det både smaka och lukta bättre än ciggaretter. Det lät helt enkelt utomordentligt bra.

I söndags invigde jag min kamrat (och trogna vapendragare) Arne i mina funderingar. Han var som vanligt positivt och visade ett brinnande (nåja..) engagemang för mina idéer. Han kunde även berätta att han nyligen hade hittat en pipa när han städade och menade att vi kunde testa röka lite i den innan vi köpte en ordentlig pipa (som faktiskt är förhållandevis dyra). Jag nappade direkt och redan två dagar senare hade jag köpt ett paket piptobak. Tobaken hade en ganska distinkt lukt av körsbär, rätt så behaglig.

Igårkväll gick vi ner till hans jobb och hämtade pipan han hade hittat. Visst, det var en pipa och visst, den var gjord av trä och var väldigt fint svarvad. Problemet var att den var väldigt, väldigt liten. Snarare i storlek med en pipa avsedd för haschrökning än tobaksrökning (doften avslöjade dock att den använts för tobaksrökning mer än ett par enstaka gånger). Arne får den briljanta idén att vi borde rengöra den lite. Sagt och gjort, vi tar fram en flaska aceton och häller det igenom pipan ett par gånger. Därefter, för att torka innandömet, sätter vi igång den stora kompressorn som finns i var mans hem och blåser ur pipan med komprimerad luft.

Vi tar våra rökpinaler tillsammans med en braständare modell större (ungefär fyra gånger så stor som själva pipan) och sätter oss nere vid havet på en bänk. Jag laddar pipan med en nätt mängd tobak och tänder på. Jag hade hört att det kunde vara lite klurigt få till rätt packning på tobaken och det visade sig att det minsann inte var det lättaste. De första blossen smakade billiga ciggaretter tillsammans med en lätt touch av aceton och bränt trä. Det var först mot slutet av tredje stopet (notera att stopen var väldigt små på grund av koppens ringa storlek) som jag kunde känna en tillstymmelse till njutbar smak. Då mådde jag dock så pass illa av allt nikotin att jag inte riktigt kunde uppskatta det hela. Min hals var dessutom så igentjocklad och mina smaklökar så avtrubbade att jag förmodligen inte hade kunnat känna skillnad på surt och salt om det skulle behövas (hmmm..).

Summan av kardemumman; Att röka pipa kan säkert vara något som passar mig. Det är dock tveksamt om det går att avgöra efter att jag, på härligt knarkarmanér, suttit och dratt i mig läskiga acetonångor tillsammans med bränd tobak i en liten träpipa på en bänk. Idag ska jag ge mig ut och köpa mig en ordentlig pipa så får vi se hur det går.